Nerver

Jag är ingen tävlingsmänniska, tycker inte om att känna press på prestation. Jag blir så oskapligt nervös. Ältar och föreställer mig de allra flesta scenarion som skulle kunna inträffa, åt båda hållen, från full succe till katastrof. Ofta blir jag mer nervös när jag vill att det skall gå bra och när det även finns en chans att det kan gå bra. Nu inför Rockys utställningshelg, var jag super nervös och ville nästan inte åka. Om det skulle gå som jag ville då skulle han bli champion.... men här händer något i mig, min nervositet står inte alls i propotion till den glädje jag känner när det går bra, visst blir jag glad, superglad till och med, men inte tjoho glad. Jag är inte heller besviken särskilt länge om det inte går bra. Nu är det ny helg, ny tävling, annan hund. Ammi och jag skall starta lydnad startklass i morgon. Nervös och tänker på hur dåligt det kommer gå. Det värsta scenariot som spelas i mitt huvud nu är att det skall dyka upp ett vilt på plan och hon sticker ifrån mig. Jag vet att alla delar inte sitter och jag anmälde mest för att få känna på tävling . Det är min första start någonsin i lydnaden och även Ammis. Ingen av oss är proffs på detta och egentligen borde jag bara tycka detta skall bli roligt att få testa. Men dessa jädra nerver, de går mig på nerverna.